En nobel tragedi

Bröder,

Som ni säkerligen har lagt märke till så har jag inte författat något på ett tag. Jag har, ja, haft lite viktigare saker för mig, så att säga. Mer om det vid ett senare tillfälle. Men kort kan man säga att en skuta inte klarar sig utan en bra och resolut kapten. (För att undvika eventuella missförstånd från våra svenska bolsjevik-medier så vill jag förtydliga att det inte är jag som suttit häktad.)

Nu har jag av olika skäl lite mer tid till förfogande. Och på allmän begäran vill jag kommentera den senaste tidens stora diskussionsämne. Nobelpristagarna!

Den annars så fina, traditionsenliga och pålitliga institutionen Nobelkommittén har nu gått i den politiskt korrekta fällan och börjat kvotera in kvinnor bland pristagarna. Alfred Nobel vrider sig i plågor i sin grav, liksom jag framför öppna spisen i mitt modesta jakt-chateau.

Nu har det gått för långt. Hälften av pristagarna så här långt är av kvinnligt kön. Det är verkligen sorgligt. Jag vill påminna om att det tar minst hundra år att bygga upp trovärdighet och varumärke - sådant som jag kan mycket om - vilket kan raseras på ett ögonblick. Det är så tråkigt att se att Nobelkommittén nu dansar efter rödstrumpefalangens pipa.

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Ingen vet att uppskatta en rejäl kvinna som jag. Men var sak har sin plats. Ingen tar med sig en nyfödd kattunge på ripjakt. Då krävs en väldresserad setter.